En gnisslande ovisshet och ett huvud av tvivel

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Det finns saker jag vet att jag vill och bör göra, men jag har inte en blekaste aning gällande min framtida profession. Tanken om vad jag vill utbilda mig till ligger alltid i bakhuvudet, men det är som en gnisslande dörr. När man stöter på den tänker man åh just ja vi måste fixa dörren, men när dörren inte används glömmer man bort det, och vad gör det egentligen att dörren gnisslar lite? 

Jag avundas alla er lyckliga själar som vet vad ni vill arbeta med, som vet vart ni vill ta vägen och har ett mål. Sen om målet är att lätt att nå eller om ni måste ta en omväg som liknas med helvetet så vet ni åtminstone vart ni ska och kämpar som galningar för att nå dit. Som idrottshjältar med det där jävlar anammat, det finns inget annat än att vinna, så stegrar ni sakta men säkert mot era drömmars mål. Jag ser upp till er. 
När ni kämpar som idioter är jag som en förvirrad seriefigur på en kulle med tusentals frågor i huvudet som blickar ut över horisonten. Ibland känner man som om man är den enda i världen som sitter på den där ensamma kullen, men det finns nog oändligt många flera som grubblar tills de tröttar ut sig själva. Som känner att tiden är knapp trots att de inte ens är tjugo år fyllda. Som själva kommer i kläm för att de inte vill såra någon annan. Som har svårt att möta attraktiva personers blick för att de tycker att de ändå inte har skuggan av en chans. Detta är något jag måste träna på. Min bror berättade att då han talade om mig för sina klasskamrater sa han att jag behöver tuffa till mig lite. Och jag tror att han har rätt. Frågan är bara hur man tar sig från att inse att en förändring måste ske till att utföra förändringen. Det är väl troligen lika som med allt annat. Man tar ett steg i taget. Nu kör vi

RSS 2.0