Att titta tillbaka, att blicka framåt och att stanna för att se sig omkring

Det var hundra år sedan och några decennier sedan jag skrev här senast. Väldigt länge sedan i alla fall. Men av en slump gick jag in på min blogg och började läsa gamla inlägg. Det var väldigt givande, att blicka tillbaka till tankar och ögonblick som jag själv inte riktigt kom ihåg.

Så därför sitter jag här igen, med tangentbordet framför mig och huvudet fyllt av tankar. Mycket har hänt sedan sist. Jag har hunnit gått ut gymnasiet och befinner mig nu i vår huvudstad här i Sverige. Av en slump sökte jag nämligen till Arkitekturutbildningen på KTH när det var dags att söka gymnasieskolor i våras. Kom in gjorde jag också, så nu sitter jag här, efter två mottagningsveckor och två dagars "riktigt" plugg. När jag fick antagningsbeskedet kände jag att hellre testa och känna att det inte var en utbildning för mig än att se tillbaka senare i mitt liv med ånger i blicken.
Dessa första två veckor har känts som en berg-och-dalbana för mig än så länge. Ena sekunden har jag mått jättebra för att nästa sekund gråta ögonen ur mig och sakna min familj och önska att jag fortfarande bodde kvar hemma. Så här en liten bit på vägen känner jag att det hade varit mysigt att bo kvar hemma ännu ett år, och plugga på distans eller dylikt. Men nu är det som det är. Jag ska testa den här terminen åtminstone, och känna efter till jul huruvida detta är något jag vill fortsätta med. Ska åka hem i helgen som kommer nu, och det ska bli skönt att träffa familjen och få vara ett barn åter igen.

Det är nog ändå bra för mig det här, att exponera sig för nya saker och växa. Jag tror jag har växt som person och jag känner mig inte alls lika mycket som ett barn som jag gjorde för bara två veckor sedan. Vi får väl se hur detta artar sig.

Drömmar

Jag skulle vilja skriva musik. Sådan musik som tar andan ur dig, med vackert pianospel. Sådan musik med texter som berör, sådan som får en att slappna av och sådan som får en taggad. Det vore trevligt, kanske är det helt omöjligt men det skulle vara kul att höra en vacker låt och veta att den där, den skrev jag. Att vara stolt över något man skapat. Visserligen har jag skrivit 4 låtar och har lite lösa fraser uppskrivna någonstans, men jag vet inte om någon känns som en som jag är supernöjd med, för jag tror att jag skrivit ur fantasin och inte ur hjärtat. Jag inbillar mig att musik från hjärtat berör mer. Det kanske inte stämmer, men det är min tanke.
 
Kanske är dags att sätta sig ner med tankarna på spets, ett block i famnen och en penna i hand och bara skriva. Utan något speciellt syfte, bara för att få ner tankar, känslor, drömmar, upplevelser. För att få igång själva skrivandet. Jag vet inte. Kanske leder det till något, eller så rinner det ut i sanden. Det viktiga är nog att man gör någonting. Så man inte sitter där på ålderdomens dagar och känner att man kastat bort sitt liv eller missat sina chanser till äventyr och glädje. Fast det finns nog alltid någonting att vara nöjd över, förhoppningsvis lever man länge och någonting har man ju alltid uträttat. Man kanske inte fick jobbet man strävade mot, ens första kärlek såg kanske åt ett annat håll, men under en livstid hinner man sätta upp nya mål. Alla drömmar kanske inte uppfylls men några gör det.
 
Jag har inte direkt några stora drömmar, så som de drömmar som karaktärer har i filmer. Jag strävar inte emot att komma in på en speciell skola, jag har inte en speciell kille som jag vill ska falla för mig, inte heller vill jag förändra mig avsevärt. Ibland känns det som jag saknar förmågan att brinna för någonting fullständigt. Men vid vissa tillfällen känner jag att det inte gör någonting. Man behöver inte ha stora drömmar, vägen utstakad för sig eller "all figured out" vid sjutton års ålder. Man behöver nog inte alls, oavsett ålder, veta precis vad man vill. Jag tror att de små drömmarna och guldklimparna i vardagen är speciella också. Som att våga ställa upp i den där tävlingen trots att chanserna att vinna är små, bara för att få prova på. Eller att våga gå i högklackat/osminkad till skolan utan att bry sig om vad andra tänker. Våga göra någonting som man är rädd för att göra. Testa sina gränser, boosta sitt självförtroende. För en gångs skull göra något för sin egen skull utan att behöva tänka på hur andra kommer reagera. Göra någonting för att man vill göra det, inte för att andra gör det.
 
Personligen behöver jag nog utmana mig själv, även om det kan bli svårt. Kliva ut ur min lilla låda. Prata med människor, släppa in dem, se folk i ögonen istället för att se ned i backen. Behöver nog, men om jag gör det är en annan femma. Tanke och handling är två helt skilda saker, det vet jag. Men kanske kan man ta bebissteg, ett i taget. Små steg tar dig snabbare fram till ditt mål än om du står helt stilla.

RSS 2.0